Ett skämt ...?
Det är nästan skrattretande märkligt när det kommer till jobbsökning. Så fort man tror sig ha hittat något, då dyker alla möjliga slags bromsklossar upp. Antingen ligger arbetet så sett geografiskt att det är jääävligt långt o ta sig dit ut. O även man har bil så blir bensinkostnaden skithög för pendling. O ligger stället sådär hemskt otillgängligt så är ju bussar bara att glömma bort. Sedan slår det heller aldrig fel att det rör sig om jättelite timmar, "8 timmar i veckan", who the fuck can survive on that?! Åtta timmar i _veckan_ ska vara vad man gör om _dagen_ istället.
Vissa företag vill att man ska använda egen bil, vissa mot ersättning andra inte. I vilket fall som helst är jag inte pigg på det, den egna bilen slits enormt på. Många täcker bara bensinkostnaden, men det finns annat slitage, däck, bromsar, ja hela bilen nyttjas ju. Dessutom har jag absolut ingen lust att skita ned den privata bilen med massa grejor, t.e.x städgrejor o annat snusk. Och vi råkar vara två här hemma varav Thomas inte kan gå hem eller till sin arbetsplats. Alltså behöver han bilen under iaf det vinterhalvår som en mc inte går att köra.
Jag pratade med en kvinna för ett företag jag sökte jobb på (tyvärr visade det sig också vara ekonomiskt ohållbart med timmarna) och vi kom överens om att idag är just fasta tjänster oerhört svåra att hitta. Själv blir jag bara frustrerad och otroligt grinig mellan varven; det ska väl för sjutton inte vara mer lönsamt att vara arbetslös?! För det är just det, vissa jobb erbjuder så få timmar så akassan blir mer ekonomisk. Det är ju sjukt! Värst av allt finns det dem som tror att man _vill_ vara försörjd av en sketen akassa. (visst, finns säkert latmaskar som tycker det är bekvämt) men till den skaran hör inte jag. No way in hell!
Jag vet inte. det känns bara döfött och lönlöst just nu. Mitt i allt kan jag inte heller vara lessen, faktiskt. Tack vare en bok om självkänsla, har jag funnit en massa o vara tacksam över i livet. Jag går runt och är glad 24 timmar om dygnet, visst finns funderingar, oro, och jag söker jobb så mkt det går, men jag varken vill eller kan deppa ihop helt.
Det känns iaf rätt bra att man mår såhär...