the life in numbers
Hittade en kul grej på en annan blogg häromdagen, det går ut på att se tillbaka på sitt liv genom 2;or och 7;or. Alltså de årtal som slutar på två eller sju. Så here we go;
1987; Fyller tre år och är antagligen ganska vild. Jag var långt ifrån ett stillasittande barn. Tyvärr kan jag inte minnas något specifikt som t.e.x någon present eller händelse som betydde mycket för mig. Mina föräldrar var antagligen fortfarande nervösa för hur jag skulle utvecklas pga den operation som gjordes på mig som fyra månaders baby.
1992; Gick andra året i skolan, var åtta år och fick min första klocka att ha på armen. Minns att asken var grå och armbandet var lila. Pappas present. Av någon anledning minns jag detta väldigt detaljerat. Skolan gick bra, än så länge var jag inte utfryst. Däremot började matten krångla här.
1997; Började högstadiet och insåg att Tanum var och förblir en inavelsort där iq-kvoten ligger strax över en valnöts. Jag skrev dagbok intensivt och hade dåligt självförtroende. Det var även runt denna tid som mamma började bli sjuk. Om jag inte heller missminner mig så var sommaren -97 jävligt varm också!
2002; Året efter mammas bortgång. Livet växlar mellan grått, svart och totalt beckmörker. Jag har just bytt skola och börjat inse att det faktiskt finns rena, ärliga människor runt mig. Min klass kom att betyda väldigt mkt för mig. Mitt självförtroende växer. Dessvärre är det rena kriget på hemmafronten. Men det orkar jag inte förklara mer ingående...
2007: Livet går sin gilla gång och jag hoppas på att komma in på ky-utbildning, jobbar för kommunen och har varit lycklig sambo i 4 år. Planerar en underbar sommar och en fin årsdag. Har genom bittra erfarenheter av både människor utanför och innanför arbetslivet blivit riktigt stark som person. Är envis som en get och ger aldrig upp då jag har målet inställt på något.
Inser nu, när man ställt upp det såhär, att mitt liv knappast varit någon rosenskimrande saga. Jag sörjer mamma så hårt fortfarande, ibland hugger det till av smärta. Inte för att faktumet är hon är död, utan det att hon aldrig mer kommer tillbaka till mig. Jag har haft pissigt självförtroende, varit utsatt för den ena oförrätten efter den andra. Det finns många svek, däribland pappas agerande. Sedan har vi så kallade vänner som bara dragit. Men så har vi ljuset i tunneln och det kom tack vare min klass på gymnasiet. With out you all, vad skulle jag gjort? Sedan har vi dagen då jag träffade Thomas och studenten och ja..det finns många ljusa stunder. Och framför allt, allt man upplevt och utsatts för har stärkt mig.
1987; Fyller tre år och är antagligen ganska vild. Jag var långt ifrån ett stillasittande barn. Tyvärr kan jag inte minnas något specifikt som t.e.x någon present eller händelse som betydde mycket för mig. Mina föräldrar var antagligen fortfarande nervösa för hur jag skulle utvecklas pga den operation som gjordes på mig som fyra månaders baby.
1992; Gick andra året i skolan, var åtta år och fick min första klocka att ha på armen. Minns att asken var grå och armbandet var lila. Pappas present. Av någon anledning minns jag detta väldigt detaljerat. Skolan gick bra, än så länge var jag inte utfryst. Däremot började matten krångla här.
1997; Började högstadiet och insåg att Tanum var och förblir en inavelsort där iq-kvoten ligger strax över en valnöts. Jag skrev dagbok intensivt och hade dåligt självförtroende. Det var även runt denna tid som mamma började bli sjuk. Om jag inte heller missminner mig så var sommaren -97 jävligt varm också!
2002; Året efter mammas bortgång. Livet växlar mellan grått, svart och totalt beckmörker. Jag har just bytt skola och börjat inse att det faktiskt finns rena, ärliga människor runt mig. Min klass kom att betyda väldigt mkt för mig. Mitt självförtroende växer. Dessvärre är det rena kriget på hemmafronten. Men det orkar jag inte förklara mer ingående...
2007: Livet går sin gilla gång och jag hoppas på att komma in på ky-utbildning, jobbar för kommunen och har varit lycklig sambo i 4 år. Planerar en underbar sommar och en fin årsdag. Har genom bittra erfarenheter av både människor utanför och innanför arbetslivet blivit riktigt stark som person. Är envis som en get och ger aldrig upp då jag har målet inställt på något.
Inser nu, när man ställt upp det såhär, att mitt liv knappast varit någon rosenskimrande saga. Jag sörjer mamma så hårt fortfarande, ibland hugger det till av smärta. Inte för att faktumet är hon är död, utan det att hon aldrig mer kommer tillbaka till mig. Jag har haft pissigt självförtroende, varit utsatt för den ena oförrätten efter den andra. Det finns många svek, däribland pappas agerande. Sedan har vi så kallade vänner som bara dragit. Men så har vi ljuset i tunneln och det kom tack vare min klass på gymnasiet. With out you all, vad skulle jag gjort? Sedan har vi dagen då jag träffade Thomas och studenten och ja..det finns många ljusa stunder. Och framför allt, allt man upplevt och utsatts för har stärkt mig.
Kommentarer
Trackback