Läst färdigt!

65231-22


Avslutade den här boken av Magdalena Graaf igår. Faktiskt riktigt bra, handlar om 19 åriga Magdalena som får fly med sin son, halvnaken och vettskrämd från den man som på den tiden misshandlade henne, förnedrade henne och krossade henne psykiskt. Hur dumt det än låter, så har Magdalena förvånat mig. Boken är välskriven i både språk och känsla. Hon beskriver personerna och miljön på ett mycket trovärdigt sätt. Det sorgliga är att hennes historia är så skrämmande lik andra jag läst om, det unika i hennes fall är att faktiskt mannen slutligen gav sig och idag är han "en annan" person. Tänk, så bra, att det finns fall som beskriver där även männen fått hjälp att tygla sitt humör och ändra attityd! Magdalena beskriver som övriga utsatta kvinnor om hur jävlig socialen och polisen är och agerar i situationen. När hon behöver ett startkapital för ett nytt liv i GBG, bidrar socialen med tre tusen kronor. TRE TUSEN kr!! För henne och ett litet barn, det är skandalöst så man blir mörkrädd! Och för att inte tala om naivitet hos socialen, de tycker hon kan ringa till vem som helst, lite hur som helst, trots det ligger ett kontrakt på hennes huvud, trots att hon meddelar själv och även handledaren upplyser om den fruktade hotbilden.

Hon konstaterar, kanske mer sorgset än bittert, i slutet att hon kanske är en på tusen som klarat sig. Och det tror jag också, hur många historier har ett såhär bra slut? Det är bara att konstatera, kvinnor som lever under dödshot ignoreras, sopas under mattan och behandlas som paranoida hysterikor.

idag har jag fått vara hemma, vaknade vid tvåtiden inatt, med tandköttsvärken från helvetet. Varit hos tandläkaren och de konstaterade att blir det etter värre, så måste tanden opereras bort......och det var ju jättebilligt.....2000 kr. *ironi* Rent djävligt, för EN tand!! så jag kan bara be till högre makter att tanden växer ut fint från tandköttet så jag slipper operationen!
Skaffat någon stark lösning att skölja munnen med två gånger per dag...får hoppas att det hjälper!

Funderar på att äta, är grymt hungrig, men vet inte om jag borde vänta. bedövningen verkar inte helt ha släppt

Kommentarer
Postat av: Sarangar

Inte kan det vara regel att man behandlar brottsoffren så? Det låter lite väl vidrigt t.o.m. för att vara den svenska polisen.

2007-03-04 @ 21:28:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback