channy- the right kind of wrong

..looking up at the sky, wonder where you are, mother...? Cause I really need you right now...



Det uttrycket stämmer äckligt bra in på det mesta i livet. Just nu har man varit ledig i fem dagar, torsdagen föll ju bort pga nacken för mig. Så i hela fem dagar har man varit ledig o bara gjort det som känns rätt och bra. Påskfirandet blev rätt stillsamt för vår del, förstår inte vitsen med den högtiden. Totalt onödig. Var iaf hemma i Tanum och åt påskmat, lämnade presenter och visade våra semesterfoton.

Annars har det mest varit lugn och ro, fått städa undan massa skit också. Röjde bort kläder som var urvuxna, uttvättade, trasiga osv. Man känner sig så nöjd efter såna utstädningar. Men nu är det alltså slut på det roliga, för imorrn ska jag upp halv fem och kl sex börjar jobbet. Tiderna har jag faktiskt inga problem med, men just jobbuppgifterna börjar verkligen tråka ut mig. Efter ett par år med städjobb börjar man krokna rejält. Har iaf bestämt mig på en punkt, no way in hell att jag tänker ägna livet åt såna här jobb. Kalla mig bortskämd brat eller vad som helst, men jag vill inte längre. Rättare sagt; jag vill inte jobba med städ tills pensionen. Det är ett mål jag satt upp, tänker verkligen fokusera på att komma ifrån det området. För mig är det obegripligt med de kvinnor/män som jobbat med städ sen iaf 12 år tillbaka. Deras ork beundrar jag faktiskt.

Det är väl egentligen inte bara städjobbet som sådant som fått mig ur balans. Det är så mkt, jag är så trött på att ständigt dra nitlotter. Visst, jag har Thomas som är underbar sambo och vän, jag har fina kompisar som underhåller mig och stöttar mig till hundra procent. Men jag är döless på att behöva hanka mig fram, skittrött på att behöva söka olika jobb, skittrött på att bli överkörd och behandlad som mindre värd. Kort sagt; I had it! Its enough now!

O snälla, kom inte å säg att "så är livet". för jag tål liksom inte det längre. Är det meningen att man ska förlora sin mamma, att man ska behöva gå igenom helvetet tur o retur för att få minsta skitjobb, bli behandlad som något katten släpat in och liksom bara rycka på axlarna åt det? Nej, tyvärr alla därute. Jag kan inte se det så längre. Jag kan inte bara rycka på axlarna längre och tycka "livet är såhär".
Jag anser, oavsett vad andra tycker och tänker, att jag förtjänar bättre. Jag sliter hårt, jag jobbar hårt, jag är envis, socialt kompentent, är fokuserad och målmedveten. så det så!