Motivation? tvärtom, snarare
För några dagar sen skrev jag om att Linda Skugge uppmanade unga kvinnor att skaffa barn, mkt pga att det blir svårare senare i livet. En sak slår mig ofta i diskussioner kring barn; varför kan ingen berätta något peppande? Allt man får höra är allt äckelpäckel i samband med barn, speciellt förlossning! Det förstår väl jag också att det inte är en lätt eller smärtfri historia. Men att hela tiden få höra om bajsinkontinens, att någon blev sydd med massa stygn, att någon "skadade" något i underlivet, att man inte kan sitta på flera veeeckor, att man störtblöder i samma eviga veckor efteråt, motiverar mig KNAPPAST att vilja producera en unge. Jag förstår såklart att kroppen förändras, tar stryk, att man får kanske sys etc....men det är iaf inget som gör en sugen på att skaffa barn.
Ytterst sällan får man höra något positivt. Det är massfokus på allt snusk, in i minsta detalj o sen avslutas historien med "o det var såå värt allting" ....eeeeh...?
För flera månader sen skrev jag till en av min favorit bloggare/krönikör Katerina Janouch. En stark person i mina ögon. Läst hennes bok Anhörig vilket berörde mig starkt. Jag skrev att jag känner bara skräck och oro inför eventuell framtida graviditet + förlossning. hon svarade med att alltid "rysar-historierna" får utrymme men sällan de bra historierna. Hon uppmanade sina bloggläsare att mejla positiva o fina minnen av just detta. O se på fan, då blev det annat ljud i själlan. In kom massa bra o peppande historier.
-Varför gör inte folk så annars? Dvs berättar BRA saker? Vet tjejer som varit gravida o fullkomligt nedlusade med hemska historier, vilket fått dem att må dåligt o blivit stressade o nervösa.
Lägg av med sånt, gott folk. Hjälp istället för stjälp!