channy- the right kind of wrong

jag läste  ut mina dagböcker igår. Det var en ....annorlunda upplevelse. Att läsa om sig själv, skrivet av sig själv, under totalt elva år. Sista dagboken var tung. Avslutade den cirka två månader innan mamma gick bort. Sista inlägget var en väv av hat, självförakt o totalt beckmörker. Jag blev nästan lite chockad av att läsa allting, speciellt de senare böckerna. Det var som en helt annan tjej skrivit dem. Såklart minns jag vissa saker, men massa saker hade jag helt glömt (kanske förträngt).  Det nyttigaste var att faktiskt se hur mkt man utvecklats. Herregud, de problemen jag hade då, är inte ens något jag tänker på idag. Jag känner, då jag läste böckerna, sån styrka i mig, jag känner ett lugn som jag inte hade då.  Mycket känslor. Om jag fick träffa den där sextonåriga tjejen som mådde så dåligt o kände sånt stort självförakt så hade jag nog sagt, "Du duger. Precis. Som. Du. Är."
Efter all läsning kan jag bara konstatera, nu när man vuxit upp o fått perspektiv på saken, att jag var en helt normal tonåring. Precis lika naiv o ytlig som de flesta i tonåren, iaf någon gång, är.
Det känns så konstigt, så läskigt att tjejen som skrev allt detta känns så avlägsen. Det känns som om jag inte känner henne. Reflekterade också över hur mkt jag o mamma hittade på.

Det kan ju bero på dagböckerna, men jag drömde om henne. Inte drömt en blund om henne på sju år. Värst av allt var hur verkligt det kändes. riktigt sjukt var det också då drömde skulle vara att jag drömt allt om hennes död istället. drömmen handlade om att jag vaknade upp ur det som varit verklighet nu i sju år (så länge som hon varit borta) När jag vaknade sen, tre på natten, var jag chockad o rörd. För den här drömmen skiljer sig så markant genom att jag _kände_ hennes närvaro. Det var ett så mäktigt o stark känsla att när jag vaknade så kändes det som om jag träffat henne. På riktigt.
Känslan är helt omöjlig att beskriva. Enda jag kan säga är att jag kände hennes närvaro.

det blev ju ett djupt inlägg detta. Men att läsa böckerna gjorde mig gott. Jag känner en stor ödmjukhet inför allt pga den här läsning.