Why is it always up to me?
Tror det rör sig om en och en halv månad. Jag har då ringt en gång. Fast inte till honom. Utan henne. En gång på en och en halv månad har jag alltså haft kontakt med dem. -JAG ringde. Och så är det alltid. Å ena sidan kan jag tänka "jaha, ja skitsam" för i nästa stund bli nedstämd o få skuldkänslor. Men varför är det alltid jag som ska ta intiativen till allt? Kanske är det nåt slags fånigt missförstånd. Vi kanske har båda samma typ av problem..men det stämmer heller inte. för såhär har det _alltid_ varit. Eller ja, iaf senaste halvåret.
Visst, jag kan väl ringa men då blir det bara massa tjat om allt som redan är ett bekymmer för mig. Finns väl annat o prata om? Men nix, tydligen inte.
-blir så less!
Relationer ska handla om givande o tagande. Det ska handla om att kunna prata, ventilera hur man känner och tycker. Men det går inte! Jag vet inte hur det blir om det blir nej till hösten nu. (det vet jag iofs att det blir..men men) ...då börjar nämligen samma jävla vals igen. :S
Och som vanligt -NOLL fokus på vad som är BRA. Vad jag faktiskt åstadkommit. Det faktum att man är frisk och hel.
Känner mig trött och sliten nu. gick upp vid fem imorse. Segt!!
Will things ever change?!