Jag är ingen schablon
Tydligen är det vanligt och lite sådär trendigt att skapa en schablon bild av sig via en blogg. Alltså man försöker skapa en annan bild av sig, för andra som läser. Man försöker genom att ta på sig en roll skapa någon annan, gärna provokativ och lite märklig.
För någon dag sen var det tjafs som kommit igång. Nåt dravel om att jag skulle låta folk känna mig som den jag är.....? Eh? Jag kan nog säga att jag bland de ärligaste människor som finns. Jag ljuger nämligen mkt sällan. Jag kan nämligen inte ljuga. Jag är sådär jobbigt uppriktig, mår jag dåligt klarar jag inte av att dölja det. Är jag lessen så kryper det fram. Är jag glad så märker alla det. Jag tycker också det skulle vara mkt obekvämt o sitta o leverera texter som jag inte alls kan känna igen mig i. Jag har aldrig, handen på hjärtat, försökt omforma mig för att duga. För att passa in. Jag håller fast vid mina åsikter och tankar, oavsett om någon retar sig på dem.
För något år sen chattade jag med en gammal klasskompis från gymnasiet. Vi kom o prata om hurdana vi var som personer. Han sa "Du är verkligen dig själv". Och yes damn it, I am.
När jag bytte gymnasium fick jag nämligen helt klart för mig att jag dög. Precis som jag var. Jag behövde inte uppföra mig på visst sätt. Och OM jag skulle börja lägga en schablonbild på mig, både i bloggvärlden och IRL.. så skulle jag må dåligt. Folk får ju inte känna _mig_. Jag skulle behöva tycka på ett sätt bara för att uppskattas och accepteras. Det är sjukt. Det ställer jag inte upp på.
Och vad det gäller vänner. såhär tänker jag; hellre ensam och sig själv än tillgjord för att skapa vänner. Vänner är något som står över allt sånt. Vänner är sånt som kan ta mig när jag ballar ur, när jag är glad som fan. Samma med relationer. Jag o Thomas kan sitta i varsitt rum,göra varsitt. Vi kan bredvid varandra utan att prata. Vi kan åka iväg på varsitt håll. En bra relation, en bra vän behöver inte "underhållas" man behöver inte "göra" saker hela tiden. Man behöver bara finnas.
Jag tror också jag har blivit stark av min mamma gick bort. Jag minns så tydligt hösten efteråt. Jag tyckte alla i min ålder var så äckligt ytliga, många stajlade runt o lekte Allan. Varför då? Vad finns o tjäna på sånt i längden? Tror faktiskt det var just där jag beslöt mig för att aldrig omforma mig.
Vad som däremot inte behöver finnas är all jävla väntan just nu. Och akassan. Jag är så trött. Jag orkar inte berätta. Jag vet bara att jag måste ringa idioterna vid ett.
Och den bärbara datorns skärm har börja svaja..eller vicka typ. Och batteriet är skitkasst.
Och jag behöver nya kläder. även om jag tycker mig ta rätt storlek etc i butikerna slår det aldrig fel att plagget blir helt knäppt efter ett par tvättar..ändå följer man tvättråden.
Och bh;ar! Gaah.
För någon dag sen var det tjafs som kommit igång. Nåt dravel om att jag skulle låta folk känna mig som den jag är.....? Eh? Jag kan nog säga att jag bland de ärligaste människor som finns. Jag ljuger nämligen mkt sällan. Jag kan nämligen inte ljuga. Jag är sådär jobbigt uppriktig, mår jag dåligt klarar jag inte av att dölja det. Är jag lessen så kryper det fram. Är jag glad så märker alla det. Jag tycker också det skulle vara mkt obekvämt o sitta o leverera texter som jag inte alls kan känna igen mig i. Jag har aldrig, handen på hjärtat, försökt omforma mig för att duga. För att passa in. Jag håller fast vid mina åsikter och tankar, oavsett om någon retar sig på dem.
För något år sen chattade jag med en gammal klasskompis från gymnasiet. Vi kom o prata om hurdana vi var som personer. Han sa "Du är verkligen dig själv". Och yes damn it, I am.
När jag bytte gymnasium fick jag nämligen helt klart för mig att jag dög. Precis som jag var. Jag behövde inte uppföra mig på visst sätt. Och OM jag skulle börja lägga en schablonbild på mig, både i bloggvärlden och IRL.. så skulle jag må dåligt. Folk får ju inte känna _mig_. Jag skulle behöva tycka på ett sätt bara för att uppskattas och accepteras. Det är sjukt. Det ställer jag inte upp på.
Och vad det gäller vänner. såhär tänker jag; hellre ensam och sig själv än tillgjord för att skapa vänner. Vänner är något som står över allt sånt. Vänner är sånt som kan ta mig när jag ballar ur, när jag är glad som fan. Samma med relationer. Jag o Thomas kan sitta i varsitt rum,göra varsitt. Vi kan bredvid varandra utan att prata. Vi kan åka iväg på varsitt håll. En bra relation, en bra vän behöver inte "underhållas" man behöver inte "göra" saker hela tiden. Man behöver bara finnas.
Jag tror också jag har blivit stark av min mamma gick bort. Jag minns så tydligt hösten efteråt. Jag tyckte alla i min ålder var så äckligt ytliga, många stajlade runt o lekte Allan. Varför då? Vad finns o tjäna på sånt i längden? Tror faktiskt det var just där jag beslöt mig för att aldrig omforma mig.
Vad som däremot inte behöver finnas är all jävla väntan just nu. Och akassan. Jag är så trött. Jag orkar inte berätta. Jag vet bara att jag måste ringa idioterna vid ett.
Och den bärbara datorns skärm har börja svaja..eller vicka typ. Och batteriet är skitkasst.
Och jag behöver nya kläder. även om jag tycker mig ta rätt storlek etc i butikerna slår det aldrig fel att plagget blir helt knäppt efter ett par tvättar..ändå följer man tvättråden.
Och bh;ar! Gaah.
Kommentarer
Trackback