Those years just went by
Ikväll ringde min bror varpå vi började diskutera skolminnen. Vi båda hade en fruktansvärd opedagogisk lärare de första tre åren i skolan. Människan var absolut inte lämpade för rollen som lågstadielärare, kan jag ju säga. En bra pedagogisk lärare ska inte hota, håna, eller vara cynisk mot sjuåringar. Vi båda satt o berättade skräckhistorier för varann, t.e.x om hur hon kränkte min bror inför hela klassen genom att påtala ett fel han gjort. Förväxlat två ord, big deal liksom. Hur kan en lärare, vuxen människa, göra sig rolig på en sjuårings bekostnad o sen tillåta hela klassen o skratta med åt det hela? Hur sjuk i huvudet är man inte då? Jag minns henne som en kärring med snipigt uttryck o hållning som en militär. Jag minns att vi tjejer o killar skulle dela upp oss i två köer intill klassrummet o allt skedde med militärisk disciplin.
Det finns så mkt minnen från skoltiden, så mkt knepigt, korkat och sanslöst. Men de där åren känns som ljusår bort, det känns som en eon av tid bara passerat sen dess. Och visst, händelser som inträffade för över tio-femton år sen känns ju inte aktuella men å andra sidan börjar vissa minnen elda upp ilska i bröstet på en. Som barn fann man sig i så mkt, man bara tog emot. Vuxna människor som, utan orsak, skuldbelägger ett barn, får det att känna skam och osäkerhet borde ha spöstraff. Inte bara för att det är fel där och då, utan för att sådant kan förfölja en hela livet. Tycker mkt av mina matteproblem är pinsamma att erkänna eftersom jag blev hånade och förringad för det. Idiotförklarad för att jag inte kunde huvudräkning, rektanglar, procent o skit. Jag har under både skoltiden och efteråt klarat mig galant utan allt det där. Jag har bra betyg överlag, min styrka var andra ämnen istället. Jag fick alltid fullpott på geografi, historia, svenska etc. Inga svårigheter där inte. Men ändå skulle somliga lärare nagla sig fast vid min bristning och hela tiden köra det i halsen på mig. Varför gör vuxna människor så? Vad får dem att agera så omoget och opedagogiskt mot ett barn?
Vissa ska helt enkelt inte vara lärare, vissa människor har helt uppenbarligen valt fel yrken.
Men å andra sidan igen så kanske skolan spelade roll? Min hemska grundskola var inte känd för varken auktoritet, pedagogik, eller rättvisa. Massa elever kunde leva rövare men både lärare och rektorer knep igen som musslor, för så fort någon opponerade sig mot de stökiga eleverna kom deras föräldrar galopperande som snipigt upplyste om deras små änglar aaaaldrig skulle kunna vara stökiga eller orsaka störning i undervisning. Sedan att det fanns både lärare, elever, rektorer etc som kunde vittna om detta, spelade ingen roll. Detta resulterade i ett skämt till skola, undervisning och brist på ordning. Och många gånger var det lärarna som hade spån i huvudet. Kan ju sammanfatta allt med att under alla år man gått i skolan så var grundskolans idéer bland de konstigaste. Under mina tolv skolår, med gymnasiet inkluderat fick jag kvarsittning en gång. Orsaken var att jag vägrade gå elljusspåret på ca tre km i ösregn. Det var någon såndär aktivitet som jag i vanliga inte haft problem med, men faaan inte i hällande regn. Det räckte ju att man kom ned på spåret så var man dyngsur...(ja jag försökte faktiskt innan jag gav upp)
Detta bestraffades jag alltså för (fast jag var inte den enda som vägrat...:P). Men mobbning, förstörelse, klotter, uppkäftighet, skolk o annat kunde helt friktionsfritt passera.
Nu när man är över tjugo o har skolåren långt bakom sig kan jag bara säga; Tack för att det är över! En tråkig sak är dock att man skulle fått haft sin gymnasieklass hela vägen. då hade man haft hela tolv fina år att se tillbaka på. För mig är det just nu bara två år som för mig varit riktigt underbara.
Tjing.
Det finns så mkt minnen från skoltiden, så mkt knepigt, korkat och sanslöst. Men de där åren känns som ljusår bort, det känns som en eon av tid bara passerat sen dess. Och visst, händelser som inträffade för över tio-femton år sen känns ju inte aktuella men å andra sidan börjar vissa minnen elda upp ilska i bröstet på en. Som barn fann man sig i så mkt, man bara tog emot. Vuxna människor som, utan orsak, skuldbelägger ett barn, får det att känna skam och osäkerhet borde ha spöstraff. Inte bara för att det är fel där och då, utan för att sådant kan förfölja en hela livet. Tycker mkt av mina matteproblem är pinsamma att erkänna eftersom jag blev hånade och förringad för det. Idiotförklarad för att jag inte kunde huvudräkning, rektanglar, procent o skit. Jag har under både skoltiden och efteråt klarat mig galant utan allt det där. Jag har bra betyg överlag, min styrka var andra ämnen istället. Jag fick alltid fullpott på geografi, historia, svenska etc. Inga svårigheter där inte. Men ändå skulle somliga lärare nagla sig fast vid min bristning och hela tiden köra det i halsen på mig. Varför gör vuxna människor så? Vad får dem att agera så omoget och opedagogiskt mot ett barn?
Vissa ska helt enkelt inte vara lärare, vissa människor har helt uppenbarligen valt fel yrken.
Men å andra sidan igen så kanske skolan spelade roll? Min hemska grundskola var inte känd för varken auktoritet, pedagogik, eller rättvisa. Massa elever kunde leva rövare men både lärare och rektorer knep igen som musslor, för så fort någon opponerade sig mot de stökiga eleverna kom deras föräldrar galopperande som snipigt upplyste om deras små änglar aaaaldrig skulle kunna vara stökiga eller orsaka störning i undervisning. Sedan att det fanns både lärare, elever, rektorer etc som kunde vittna om detta, spelade ingen roll. Detta resulterade i ett skämt till skola, undervisning och brist på ordning. Och många gånger var det lärarna som hade spån i huvudet. Kan ju sammanfatta allt med att under alla år man gått i skolan så var grundskolans idéer bland de konstigaste. Under mina tolv skolår, med gymnasiet inkluderat fick jag kvarsittning en gång. Orsaken var att jag vägrade gå elljusspåret på ca tre km i ösregn. Det var någon såndär aktivitet som jag i vanliga inte haft problem med, men faaan inte i hällande regn. Det räckte ju att man kom ned på spåret så var man dyngsur...(ja jag försökte faktiskt innan jag gav upp)
Detta bestraffades jag alltså för (fast jag var inte den enda som vägrat...:P). Men mobbning, förstörelse, klotter, uppkäftighet, skolk o annat kunde helt friktionsfritt passera.
Nu när man är över tjugo o har skolåren långt bakom sig kan jag bara säga; Tack för att det är över! En tråkig sak är dock att man skulle fått haft sin gymnasieklass hela vägen. då hade man haft hela tolv fina år att se tillbaka på. För mig är det just nu bara två år som för mig varit riktigt underbara.
Tjing.
Kommentarer
Trackback